fredag 12 mars 2010

Lars Wilks, Anish Kapoor och Signe Persson-Melin






Jag knäppte på TV:n i morse och fredagspanelen tog upp den senaste veckans rabalder om och arresteringar av de personer som planerat attentat mot Lars Wilks. De nämnde också hans Nimis och Arx-skulpturer och sa att de var så svåra att komma åt. Att man nästan måste vara bergsklättrare. Det är klart att man måste tycka om och klara av att vandra i naturen och vara stadig på benen för att ta sig ner genom den vackra bokskogen på Kullabergs norrsida och sedan ta sig in och vidare ner genom en trapp-tunnel, byggd som en del av konstverket. Att gå IN i en skulptur på det sättet ger en speciell känsla av delaktighet och närhet. Det är som att gå in i ett blodomlopp för att sedan kastas ut på stranden där skulpturerna / byggnaderna reser sig upp som sköra torn bland de stora mjukt slipade stenarna. Jag var där förra vintern, runt trettonhelgen. Det var runt noll och fuktigt i luften med en kall klar vinterhimmel. Havsvattnet låg som en tunn ishinna på stenarna och man fick gå försiktigt. Solen sjönk över havet och där var så mäktigt. Att besöka den platsen var en fantastisk natur- och konstupplevelse.
En annan hisnande och själsvidgande upplevelse var när jag för många år sedan var på Rooseum i Malmö där de hade en stor blå skulptur av Anish Kapoor. Det var ett blått klot som stod mitt i rummet. Det var ihåligt, man kunde gå in i det, men eftersom den intensiva blå färgen och den matta ytan gjorde att man inte kunde se att där fanns en öppning, gjorde hjärta och hjärna en frivolt när man gick igenom klotets naturliga yttre form och trädde in i det. Trots att det var många år sen, glömmer jag inte upplevelsen att näst intill viktlöshet som uppstod under ett kort ögonblick.
Från hisnande ögonblick ner på jorden igen, till leran och Signe Person Melin. Hon har vernissage på en retrospektiv utställning på Röhsska på tisdag i nästa vecka. Jag såg henne i Antikmagasinet igår kväll. Hon är 85 år och fullt verksam. Så alert och kreativ. Jag blir lycklig av att höra och se en människa som fortsätter skapa och undersöka sitt material, som inte tröttnar utan är nyfiken och har en sådan drivkraft.
Jag går sällan på vernissage, men på tisdag kväll får det bli en tur till Röhsska Museet i Göteborg.

1 kommentar:

  1. Vilka underbara bilder från Vilks skulpturer, jag tycker de är fantastiska!
    Gratttis till en underbar blogg och lycka till!
    / Gunnel, också lapphexa och också bloggare, även om jag känner mig lite passiv på båda områdena just nu ;-)

    SvaraRadera