Rostig grind vid rivet hus

Jag kan inte lämna bloggen med den fula bilden av vår TV överst! Se här några bilder på en fantastisk grind i upplösning. Jag passerade den häromdagen på väg hem.

Reningsborg i Angered

Vi tror vi har gjort ett fynd idag. För ett par månader sen kom min man hem med en platt-tv och plötsligt fick vi tänka om i vardagsrummet. Tidigare hade vi TV:n på en låg hjul-ställning, designad av Camilla Wessman, men den har nu gjort sitt då väl knappt någon har stora bulliga tv-apparater längre. Var skulle vi nu ställa TV:n? Temporärt har den stått på en gammal Akrobat-sektion från IKEA, och det har inte sett klokt ut, för högt, för lite plats till alla gadgets man måste ha, så som högtalare, dvd-spelare, en lite dosa för USB-minnen och alla förhatliga sladdar, eller heter det kanske kablar...? Vi kände att vi behövde ett länge, lägre skåp av något slag, 30-tal, 40-tal eller 60-tal. 60-tals skåp är svårare att hitta och de är dyra om de är bra, men björkskåp från 30-40-tal finns det rätt gott om, och Reningsborg i Angered är en riktigt bra lopp-marknad. Den är stor och har inte så mycket innerstadskunder, vilket gör att man kan fynda sånt som försvinner snabbt inne i centrum.

Vi hittade en lagom hög, lagom lång, skänk kan man nog kalla den, i den mörkbetsade björken som var så typisk på såna möbler och som jag faktiskt kan förlika mig med. Den har ett par slingerdekorationer på dörrarna och tass-fötter på lite svängda ben. För att uppdatera den skall den målas inuti. Jag har redan köpt färg, en petrolblå nyans som kommer att bli väldigt bra tillsammans med den mörkbruna tonen. Nu kommer också soffbordet från Ikea PS att få samma färg på hyllan under, innerväggar och "tak". Det har jag tänkt länge och nu skall det bli av. Se här så vilset och obalanserat vi har haft det i två månader. Jag återkommer med resultatet efter påsk, när jag skall måla insidan och bordet.

Jag tappar tråden

Inte alla dagar är fyllda av kreativitet och struktur.....jag jobbar mer än för ett par veckor sedan vilket naturligtvis är bra för både självkänsla och plånbok, men jag blir också splittrad och är tröttare och mer ofokuserad. Känner att tiden inte räcker, att jag gör allt och inget, att jag blir otålig. Ett mikroglädjeämne är att jag flyttat köksbordet upp mot en vägg (30 cm från där det stått), och plötsligt får vår matavdelning ett annat uttryck och vi pratar om att slänga ut vår tre gånger ommålade furukökssoffa från tidigt 80-tal till förmån för två nya stolar. Tyvärr har vi Myror och vill ha två till, i andra färger, och de har ju blivit så hysteriskt dyra. Jag köpte mina på 80-talet för 800 kronor styck och det tyckte jag var mycket pengar redan då. Jag fick 2000 av min mormor och lade till 400 själv och hade råd med tre stycken. Nu vet jag inte hur vi skall göra. Jag gillar Myran, speciellt i mörkt trä, eller i bleka pasteller. Våra är ganska mörkt blå, ett konstigt färgval för att vara mig, men de funkar. Vi får se, kanske kan jag hitta billigare på nätet. Kanske finns det personer som köpt stolen under alla år den blivit en klassiker som tröttnat och vill ha något mindre förutsägbart. Jag skall börja leta. Ett annat litet glädjeämne är att några av mina omplanterade och tuktade pelargoner redan börjat knoppas. Se här så skönt det ser ut med nytt liv.

Skall jag brodera?

Jag har börjat brodera igen.

Det är väldigt många år sedan jag sydde något, typ 30 år, och jag har varken saknat det eller haft lust att börja igen. I Lapphexorna, min kviltförening, är det flera som är väldigt duktig på att förstärka sina verk med broderade inslag, eller som använder broderier som en stor del av de verk de skapar. Kanske har detta gjort att jag långsamt börjat tycka att det åtminstone kunde vara roligt att testa lite broderi igen. Jag syr med svart, citrongult och neonrosa på en bit linneduk. Jag får se om det blir bra, men det är mest för att träna på stygnen och känna mig för.

Jag fick faktiskt tag på den riktigt starka rosa färg jag sökte, men inte i bomull utan i polyester. Bomullsfärgerna var mycket mjukare och mer som de nyanser jag normalt skulle välja, men nu behövde jag en riktigt lysande nyans till det svarta och linnefärgen, för att få fram en hårdare och mer stram känsla. Vi får se vad det blir. Snart kryper jag upp i soffhörnan i eftermiddagssolen och syr några stygn till.

Lars Wilks, Anish Kapoor och Signe Persson-Melin

Jag knäppte på TV:n i morse och fredagspanelen tog upp den senaste veckans rabalder om och arresteringar av de personer som planerat attentat mot Lars Wilks. De nämnde också hans Nimis och Arx-skulpturer och sa att de var så svåra att komma åt. Att man nästan måste vara bergsklättrare. Det är klart att man måste tycka om och klara av att vandra i naturen och vara stadig på benen för att ta sig ner genom den vackra bokskogen på Kullabergs norrsida och sedan ta sig in och vidare ner genom en trapp-tunnel, byggd som en del av konstverket. Att gå IN i en skulptur på det sättet ger en speciell känsla av delaktighet och närhet. Det är som att gå in i ett blodomlopp för att sedan kastas ut på stranden där skulpturerna / byggnaderna reser sig upp som sköra torn bland de stora mjukt slipade stenarna. Jag var där förra vintern, runt trettonhelgen. Det var runt noll och fuktigt i luften med en kall klar vinterhimmel. Havsvattnet låg som en tunn ishinna på stenarna och man fick gå försiktigt. Solen sjönk över havet och där var så mäktigt. Att besöka den platsen var en fantastisk natur- och konstupplevelse.

En annan hisnande och själsvidgande upplevelse var när jag för många år sedan var på Rooseum i Malmö där de hade en stor blå skulptur av Anish Kapoor. Det var ett blått klot som stod mitt i rummet. Det var ihåligt, man kunde gå in i det, men eftersom den intensiva blå färgen och den matta ytan gjorde att man inte kunde se att där fanns en öppning, gjorde hjärta och hjärna en frivolt när man gick igenom klotets naturliga yttre form och trädde in i det. Trots att det var många år sen, glömmer jag inte upplevelsen att näst intill viktlöshet som uppstod under ett kort ögonblick.

Från hisnande ögonblick ner på jorden igen, till leran och Signe Person Melin. Hon har vernissage på en retrospektiv utställning på Röhsska på tisdag i nästa vecka. Jag såg henne i Antikmagasinet igår kväll. Hon är 85 år och fullt verksam. Så alert och kreativ. Jag blir lycklig av att höra och se en människa som fortsätter skapa och undersöka sitt material, som inte tröttnar utan är nyfiken och har en sådan drivkraft.

Jag går sällan på vernissage, men på tisdag kväll får det bli en tur till Röhsska Museet i Göteborg.

Fina Gertrude

Jag var i Stockholm igår. Vid Norrmalmstorg öppnar idag Gertrude Home Bed Bath, en fantastiskt fin butik i en imponerande och inspirerande lokal. 900m2 i två plan med elegant internationell stil på gatuplan med märken som Calvin Klein, Ralph Lauren, Kenzo och Schlossberg och en övervåning med stort inglasat takparti och en liten uteplats. Däruppe samsas märken som Designers Guild, Mille Notti, Mimou, Engmo Dun och Canada Goose och Klippan med några för mig mindre kända varumärken i en skönt avskalad men ändå elegant butiksmiljö. Igår var det pressfrukost och representanter för de olika varumärkena var där på morgonen. Jag hann precis dit efter att ha fastnat i ett hemskt gatuarbete när jag trodde jag var smart och tog bussen från Centralen för att tjäna lite tid. Så kan det gå, men vi gick glada och inspirerade från butiken trots min sena ankomst. Känns så roligt att vi finns med hos dem med en så fin avdelning som bilden ovan visar. Vi fick också med oss en påse med presenter. Mums att packa upp efter bånglig tågfrakt på kvällen och ett stort lycka till till ägarna som gjort en sådan nystart och satsning efter många år på NK.

Vacker grå snö?

Jag försöker att inte låta mig tyngas ned av gråslasket runt mig. Naturligtvis fungerar inte den taktiken varje stund, men efter att ha sett hur hemska och smutsiga snöhögarna sett ut, upptäckte jag i söndags i solen att de var fantastiskt spännande när jag kröp nära dem. Med kameran i handen ser jag ofta med andra ögon på min omgivning. Här är ett par av bilderna på den vackra grå snön...

Slow Gardening i liten skala

För säkert åtta år sedan fick min dotter en liten taggig kaktus-pinne som sedan stått i hennes rum och växt och växt och ormat iväg åt alla håll. Till slut ville hon inte ha den. Den bara välte och var tråkig. Jag tänkte slänga den, men gav den en ny chans i vardagsrummets soliga fönster där den fick ny kruka och ytterkruka och blev uppstagad. Efter nåt år i solen och ljuset upptäckte jag plötsligt små ljusgröna knoppar bland alla hemska taggar och under ungefär en veckas tid blommade den med många små gulgrönvita blommor. Det betalar sig med tålamod och överseende.
Jag såg i nya ELLE Interiör att det översatts en engelsk bok som heter just Slow Gardening av Alys Fowler. Den handlar om tiden det måste få ta att odla, att man inte kan köpa sig de sanna upplevelserna utan att man måste lära sig att vänta för att få resutat. Den boken måste jag kolla upp. Den har också ett mycket tilltalande omslag, så man får stor lust att bläddra i den.
Mer tålamod och kärlek...i Trädgårdföreningen i Göteborg ställer Tage Andersen ut sina kamelior från idag och några veckor framåt. Plötsligt börjar lusten att odla väckas efter vintern. Jag hoppas att mina blekvitblå krokusar som jag planterade i min stora bambu-och klematiskruka på balkongen har överlevt all kyla. Jag skall lyfta på skyddet och se om de vågat sig upp. Våren närmar sig.

Återvunnen kudde får nytt liv

Nu är min kudde klar. Från att ha legat oklädd i en kasse i flera år har den äntligen fått ett överdrag. Som jag nämnt tidigare hittade jag några linnedukar på Sarons loppmarknad. Dem har jag använt till själva kudden. Baksidan är sydd remsor med en enkel maskinkviltad slinga i rött över en av skarvsömmarna. Framsidan av duk med borttagna korsstygn, som sedan täckts med jo-jo-snurror i ett randigt tyg som blivit över från ett annat projekt och i ett paisley-mönstrat tyg som varit en herrskjorta. Jag tycker om mönstermixen och placeringen av de randiga snurrorna. Kudden är inte stor, knappt 30 x 40 cm. En gång var den nackstöd i en Bruno Mathsson-fåtölj från 1936 som jag sålde på Bukowskis Moderna för några år sedan, eftersom den stackars stolen bara fick stå i källaren år ut och år in. Vi har ett compact-living-boende, visserligen 4 rum, men de är inte stora och några halvfunktionella möbler som bara står har vi inte riktigt plats för. Nu skall kudden kanske placeras i kökssoffan eller i sovrummet, men först får den följa med till Lapphexornas månadsmöte och bli visad där på torsdag kväll.

Håll ut det går mot vår!

Idag är det vårens första dag. Gråmulet. Strax över 0°. Hela staden full av smutsiga snövallar och svarta vattenpölar och slirig slaskig snömodd. Hur lång tid kommer det att ta för snön att smälta? Är det värsta borta efter en vecka eller tar det längre tid? Det är bara att stå ut och tänka framåt. Se på syrenbuskarna vars knoppar faktiskt sväller. Se på annat växande som bara väntar och förbereder sig på att få spränga fram. När jag hittade bilden på fastlagsriset från förra våren, blev jag lite glad. Det är dags att plocka fram färgstarka fjädrar och några grenar och göra fint hemma.