Pelargonpress och petrolblå Camilla-stol

Alltid dessa pelargoner...de övervintrar i mina fönster, blir långa och taniga och tappar sina blad, men de överlever. Jag längtar i januari, när de är som fulast, till vecka sju då det är lagom att klippa ner och plantera om och förhoppningsvis slänga någon av dem. Jag försöker vara hård. Jag vill inte bli slav under mina pelargoner. I år har jag lyckats ganska bra; jag har slängt några gamla moderplantor och bara sparat skott; jag har satt skott tillsammans med moderplantor efter att de fått rötter i glas (jag har så svårt att få dem att rota sig i jord) och i söndags blev jag klar med de sista rotade skotten. Jag tror också alltid att jag skall komma ihåg vilka skott jag satt i vilka glas, men varje år är jag osäker ända tills pelargonerna börjar blomma. För några år sedan tyckte jag det var fantastiskt roligt med alla olika sorter, men intresset har mattats lite. Jag har inte heller så bra förutsättningar att samla eftersom jag bor i lägenhet, så nu får det bli som det blir, nån ny planta då och då och några som får gå i komposten.
Och ja, jag har fortsatt måla petrolblått. Nu har vår mesigt vitlaserade Camilla-stol (John Kandell) blivit uppdaterad och tydlig i formen. Vi har aldrig gillat originalfärgen, hade lagt undan ett svart skylt-ex på gamla Blidners en gång för många år sedan, men när vi kom och skulle hämta den, var den såld och bara ett vitt exemplar fanns kvar. Vi köpte det, besvikna, och man kan inte sitta på stolen för frambenet har aldrig suttit fast ordentligt. Nu har jag limmat benet för andra gången och målat den. Camilla är pånyttfödd och fungerar som sängbord. Inget är omöjligt!