I höstas började jag tycka om blått och brunt. Det började visas blått på nytt sätt i inredningsmagasin. Blått långt från det traditionella kustnära med stjärnor och amerikanska influenser. Skönt tyckte jag som aldrig varit blå. Nu ser jag hela tiden blått i olika toner med framför allt mörkare bruna träslag. Jag håller fortfarande på att riva ur bilder och reportage ur mina 5 år av Sköna Hem och Elle Interiör och vissa intryck blir extra tydliga och extra inspirerande. En sak som slagit mig under min snabba djupdykning är hur många formgivare och firmor som presenterats på tidningarnas nyhetssidor. Vart tar alla vägen? Visst känner jag igen vissa namn och vissa företag som etablerats, men alla andra duktiga och kreativa människor, var är ni?
Jag kan känna att Sverige är för litet. Vi får inte plats!
Apropå mitt tidigare ointresse för blått; sommaren 2008 åkte jag till Sätergläntan vid Insjön i Dalarna och gick en underbart inspirerande sjudagarskurs om indigo, för jag ville förstå blått. Vi lärde oss färga garn och tyg och prövade olika reservage-tekniker och jag njöt verkligen av att få jobba med händerna. Vi fick lära om indigons historia och fick både se bilder av och studera gamla plagg. Efter en lång tid av stress och mer teoretiskt planerings- och strukturarbete var det så skönt att låta fantasin flöda och känna hur fingerfärdigheten vaknade till liv igen. Jag kunde inte få nog utan höll på dag som kväll. Efter den fina veckan finns blått med i mitt färgsinne på ett helt annat sätt än tidigare och det är jag glad för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar