Mer sälta än sötma denna gång

Från att för mig ha framstått som en rufflig rumlare och en stenad Stoneare har Keith Richards trätt fram som en passionerad musiker och kompositör och dessutom är han en inspirerande berättare. Så mycket minnen och historier han har att delge. Jag har inte hunnit mer än till mitten av sextiotalet i hans självbiografi Livet, så de värsta drog-åren har inte börja ännu, men det är underbart att gå tillbaks i tiden och få ta del av hans musikliska rötter och hans analyser av musik och musiker. Jag tycker han är insiktsfull och oftast väldigt vänlig i sina skildringar av människor han mött och respekterat. Jag läser på bussen till och från Borås och kan knappt släppa den ens när jag är hemma. Kul med en sån överraskning och nog kan man förstå hans attraktionskraft när man ser bokens baksida. Även en åldrad rockare är cool.