Pelargonpress och petrolblå Camilla-stol

Alltid dessa pelargoner...de övervintrar i mina fönster, blir långa och taniga och tappar sina blad, men de överlever. Jag längtar i januari, när de är som fulast, till vecka sju då det är lagom att klippa ner och plantera om och förhoppningsvis slänga någon av dem. Jag försöker vara hård. Jag vill inte bli slav under mina pelargoner. I år har jag lyckats ganska bra; jag har slängt några gamla moderplantor och bara sparat skott; jag har satt skott tillsammans med moderplantor efter att de fått rötter i glas (jag har så svårt att få dem att rota sig i jord) och i söndags blev jag klar med de sista rotade skotten. Jag tror också alltid att jag skall komma ihåg vilka skott jag satt i vilka glas, men varje år är jag osäker ända tills pelargonerna börjar blomma. För några år sedan tyckte jag det var fantastiskt roligt med alla olika sorter, men intresset har mattats lite. Jag har inte heller så bra förutsättningar att samla eftersom jag bor i lägenhet, så nu får det bli som det blir, nån ny planta då och då och några som får gå i komposten.
Och ja, jag har fortsatt måla petrolblått. Nu har vår mesigt vitlaserade Camilla-stol (John Kandell) blivit uppdaterad och tydlig i formen. Vi har aldrig gillat originalfärgen, hade lagt undan ett svart skylt-ex på gamla Blidners en gång för många år sedan, men när vi kom och skulle hämta den, var den såld och bara ett vitt exemplar fanns kvar. Vi köpte det, besvikna, och man kan inte sitta på stolen för frambenet har aldrig suttit fast ordentligt. Nu har jag limmat benet för andra gången och målat den. Camilla är pånyttfödd och fungerar som sängbord. Inget är omöjligt!

Blått och brunt

I höstas började jag tycka om blått och brunt. Det började visas blått på nytt sätt i inredningsmagasin. Blått långt från det traditionella kustnära med stjärnor och amerikanska influenser. Skönt tyckte jag som aldrig varit blå. Nu ser jag hela tiden blått i olika toner med framför allt mörkare bruna träslag. Jag håller fortfarande på att riva ur bilder och reportage ur mina 5 år av Sköna Hem och Elle Interiör och vissa intryck blir extra tydliga och extra inspirerande. En sak som slagit mig under min snabba djupdykning är hur många formgivare och firmor som presenterats på tidningarnas nyhetssidor. Vart tar alla vägen? Visst känner jag igen vissa namn och vissa företag som etablerats, men alla andra duktiga och kreativa människor, var är ni?
Jag kan känna att Sverige är för litet. Vi får inte plats!
Apropå mitt tidigare ointresse för blått; sommaren 2008 åkte jag till Sätergläntan vid Insjön i Dalarna och gick en underbart inspirerande sjudagarskurs om indigo, för jag ville förstå blått. Vi lärde oss färga garn och tyg och prövade olika reservage-tekniker och jag njöt verkligen av att få jobba med händerna. Vi fick lära om indigons historia och fick både se bilder av och studera gamla plagg. Efter en lång tid av stress och mer teoretiskt planerings- och strukturarbete var det så skönt att låta fantasin flöda och känna hur fingerfärdigheten vaknade till liv igen. Jag kunde inte få nog utan höll på dag som kväll. Efter den fina veckan finns blått med i mitt färgsinne på ett helt annat sätt än tidigare och det är jag glad för.

Tage Andersens kamelior

Jag var och såg dem en av de sista dagarna. Det var varmt i Palmhuset och visst var de fina, men de gjorde inte riktigt samma intryck som jag tror det hade blivit om de hade varit utställda för sig själva. Jag såg bilder från en annan utställning där kameliorna stod i ett orangeri och var mer som solitärer.
Det som jag tycker är speciellt med T A är hans förmåga att strama till och ta bort det sötaste med sin rutiga juteväv och fina snurrade björkgrenar som han arrangerat runt några av krukorna.

blogg in blogg out

Jag hade en stund över på skolan i torsdags då jag letade efter intressanta hemsidor och bloggar som kunde passa de kollektioner studenterna har börjat jobba fram. Jag tar mig sällan tid att surfa runt, men det är fascinerande att börja i en ände och se var man hamnar. Jag lägger till några länkar till bloggar och hemsidor jag hittat eller tänkt lägga upp tidigare men inte hunnit eller kommit ihåg att göra.

Upp och ner i egenföretagandet och bland böckerna

Jag har nog gjort generalmisstaget att ha för få tänkbara uppdragsgivare på lut, så nu när det visar sig att de uppdrag jag har, inte är så omfattande som jag trott och hoppats, måste jag ut ut ut och hitta nya jobb. Jag har redan fått ett avslag medan jag fått i alla fall positiva tongångar från ett annat företag. idag har jag suttit och skrivit presentationer till ytterligare ett par företag jag gärna skulle samarbeta med. Vi får se hur det går.
När det är såhär, känner jag hur viktigt det är att kämpa mot frustrationen och försöka hitta konstruktiva och roliga vägar vidare. På kontoret sitter jag och jobbar med tryckidéer, som i bästa fall kan väcka intresse, och hemma har jag hakat på min mans idé om att rensa ut böcker. Vårt arbetsrum är för litet (compact living...) och jag skulle behöva ett stort skåp för mina tyger och prover, men det får inte plats så länge vi har fyllda bokhyllor där. Jag har inte tidigare velat göra mig av med gamla romaner från 70 talet och framåt, men nu åker alla böcker jag inte fortfarande har starka minnen av. Det är en skön känsla.
Jag har alltid haft svårt att rensa. Till exempel har jag sparat gamla årgångar av Sköna Hem och ELLE Interiör i minst tio år. Från och med igår kväll är det fem år som gäller, så nu har jag mycket att gå igenom, för att bara slänga dem utan att dra ur intressanta, vackra eller inspirerande bilder och reportage, vill jag inte.
Jag fick en riktigt kick när jag i första tidningen hittade en idé att sätta på ben på en Akrobat-kub ( ja vi har två till, inte bara den som TV:n stod på och loppis-gubbarna fick bära iväg efter leverans av den "nya" fina skåpet till TV:n). Jag tycker om att få upp möbler från golvet och att hitta ben hos någon återvinnings-butik för möbler och inredning, känns som en super-idé! Hurra, nytt projekt att ta tag i!

Selvedge Magazine om kviltning och lapptäcken

I nummer 33 av Selvedge finns många intressanta artiklar om lapptäcken och kviltning. Intressant att läsa om från ett brittiskt perspektiv. Artiklarna rör både gamla lapptäcken och nya verk av artister som använder kviltteknik för att skapa. Jag tycker deras artikel om kviltKONST eller inte konst är intressant. De ifrågasätter vad som är konst och vad som är konstnärligt hantverk och menar att många känner sig kallade att benämna sina verk konst utan att samtidigt acceptera att de då också bedöms som konstverk och kan få kritik utifrån ett konstperspektiv. De ger vissa slängar åt den amerikanska kviltindustrin och menar att mycket av ursprungskänslan och känslan för hantverket gått förlorad på den marknad som uppstått runt lapptäckssömnad. Vad säger man egentligen bäst på svenska? Allt som görs är ju inte täcken. Lapparbeten (patchwork) eller kviltar? Jag har lite svårt att få något ord att kännas riktigt bra. Nåväl, numret är spännande, lärorikt och inspirerande att läsa och jag kan verkligen rekommenderar det. Tidskriften brukar finnas på Press Stop. Den sticker ut bland de rosa-lila-gröna mer grälla textilhantverkstidningarna, med sin kvadratiska form och mer formsäkra layout. Tyvärr är den också mycket dyrare...
Jag har lånat en bok på vårt Lapphexbibliotek, som jag behållit lite för länge, men eftersom den inte varit utlånad på tio år, hoppas jag ingen saknat den ännu. Den handlar om provencalska kviltar och hur de använde tekniken till att skapa täcken men också fantastiska klädesplagg. Fina bilder och intressant historieskrivning och mycket inspirerande. Den heter Quilts of Provence-The Art and Craft of French Quiltmaking och är skriven av Kathryn Berenson, och för alla som tycker om att läsa om textilhistoria tror jag den kan vara väldigt inspirerande. Så mycket vackra gamla tyger det har funnits. Tänk om man hade tillgång till sådana, om så bara för att titta på och njuta av.

TV:n på nya skåpet, my retro heart is satisfied

igår flyttade jag in filmer och skivor i skåpet från Reningsborgs loppmarknad. Det blev fint och helst har jag lust att ha dörrarna öppna så man kan se både färgen i skåpet och tapeten på dörrarnas insidor, men jag tycker om skåpet även med dörrarna stängda. Vi har satt Fredrik Wretman vid ena änden av skåpet. Han gör sig fint mot den mörka färgen...